under majsans vila så insåg jag verkligen hur mycket jag älskade henne! eftersom vi inte var tillsammans så mycket under den veckan så längtade vi nog båda efter varanda och jag tror det kan vara bra att få göra det ibland, för då förstår man verkligen hur stor kärleken är mellan dig och hästen.

jag blev så himla glad när jag satt och kollade på kort och filmer på henne och insåg hur duktig hon har blivit. på lite mer än ett år så har hon gått från att hoppa banor på 70 cm till att hoppa banor på 105 cm utan problem. hon har gått från "hobbyhäst" till hopphäst. när jag för några år när jag sa att jag ville ut och tävla hoppning med majsan så skrattade folk nästan åt mig och ingen trodde på att vi skulle klara det. men jag visste att vi skulle klara det!

och här står vi idag :) vilket visar att allt går! det spelar ingen roll om din häst är gjord för att gå trav eller vad alla andra säger, det går bara du och hästen vill och kämpar. och det går inte på en dag, tan man måste låta sig ta den tid det behöver, det går inte bättre för att man stressar utan man behöver något år på sig. jag och majsan har kämpat i fem år för att komma dit vi är idag, vilket visar att man inte ska ha brottom. så ta det lungt!

Love you ♥ 
  

Året är 2005, i slutet av juni. Det började med att jag satte upp en lapp på sorf, om att jag sökte en medryttarhäst som jag kunde rida och sköta om några dagar i veckan. Jag hann inte längre än hem förän en ringde. Det var Anette, ägaren till min nuvarande häst. Hon hade varit och ridit på sorf och sett min lapp. Hon brukade aldrig gå igenom där anslagstavlan var, men den här gången gjorde hon det och såg min lap. Hon berättade att hon bodde i Armanbo, som låg vid Saladamm och berättade även om hennes häst. Jag blev helt till mig, jag hade nyss kommit innanför dörren och så ringer det någon direkt, vilket var lite konstigt eftersom mina kompisar hade letat väldigt länge efter en medryttarhäst, men jag fick på första försöket. Jag sa till Anette att jag skulle prata med mina föräldrar och ringa upp senare. Jag ringde mina föräldrar som var och handlade, jag var helt toktig så dem skynda sig hem. Jag prata lite med dem och så, sen ringe jag upp och pappa pratade lite med anette och så, och vi bestämde att jag skulle komma ut någon kväll.

Vi åkte dit någon dag senare, datumet var 27/6. Jag kom dit i flip-flopp eftersom jag bara tänkte kolla lite först. Vi träffade Anette och hennes man Niklas. Vi gick ner och kollade i stallet. Där i hagen stod hon, Merry Annbell. Det riktigt lös om henne och jag förstod att hon skulle bli en stor del i mitt liv. Anette tyckte såklart att jag skulle rida så jag fick låna ridbyxor och alltihop. Sedan börja vi fixa Merry Annbell, eller Majsan som hon kallades. Sen red vi iväg till ett ställe en bit bort. Anette red först, hon var så himla fin. Men sedan när jag skulle rida så gick det inte alls lika bra. Hon var väldigt pigg, mot ridskolehästarna som jag var van vid. Jag kommer ihåg att det spöregnade och det gjorde väl inte det hela bättre. Men vi bestämde oss för att jag skulle rida henne några gånger i veckan.

Veckorna och månaderna gick, jag red några gånger i veckan. Vi kämpade verkligen, och jag utveklades väldigt mycket som ryttare, med hjälp av Anette. Jag ville vara mer och mer med Majsan, det gick bara bättre och bättre, och jag älskade bara henne mer och mer. Vi gjorde en massa saker tillsammans, red i stekande värme, iskallt väder, snöstormar, underbara sommarkvällar, jobbiga dressyr/hopp pass.. ja, listan kan bli lååång. Jag mådde dåligt under en tid och då var det Majsan som fick mig att orka.

Tiden gick och helt plösligt hade jag ridit henne i 1,5 år. Det var en kall dag i slutet av november 2006, jag och Anette var ute och red. Vi hade ridit klart och började skritta hemmåt. Helt plösligt säger Anette:
Jag har tänkt mycket på dig och Majsan och ni passar verkligen ihop. Och nu är det så att jag kankse ska köpa en ny häst och då får inte Majsan plats. Så nu undrar jag om du är intresserad av henne?
Mitt hjärta stannar för stunden känns det som, jag fattar ingenting, jag blev helt överlycklig! Jag sa att jag såklart ville, men att jag måste prata med mina föräldrar också.

Direkt när jag kommer hem så frågar jag dem och dem kan ju såklart inte säga nej, dem vet ju hur mycket Majsan betyde för mig, sen eftersom Anette sagt att hon aldrig ska sälja Majsan så kände man sig lite speciel. Pappa ringer till Anette och det blir bestämt att vi ska köpa henne. Jag fattade inte riktigt att hon skulle bli min, MIN på riktigt.

1 december 2006 åkte vi ut till dem för att köpa Majsan. Jag höll i massa pengar i händerna. Först gick vi in och skriv på massa papper, som tar ett tag. Sen när pappa skrivit på ägar pappret så säger Anette: Ida, nu är hon din. Och jag kände hur tårarna kom. Jag sprang ner till stallet, där stod hon. Min Merry Annbell. jag gick in till henne och hon kommer fram till mig direkt och ser glad ut och mina tårar bara rinner. ååååh, vilken känsla det var. Jag stod där med Majsan runt mina armar och visste att nu var hon verkligen min. Det var den bästa dagen i mitt liv!

2 december 2006 kom hon till sitt nya hem, Fräbrunn. Hon var så fin när hon sprang runt i hagen och visade upp dig för hennes nya kompisar. Jag var så stolt att veta att den där fina hästen bara tillhörde en person, mig. Åren gick och vi blev bara mer och mer tajta. Majsan fick magsår och fick äta medicin, vi tränade för Carro, vi startade våran första clearound i hoppning, började träna dressyr för tränare, tränade lite för Anette, Tränade för Monica Johansson (som vi fortfarande gör). Sen gjorde vi mycket annat tillsammans!

Nu har det gått nästan 5 år sen den dagen jag träffade Majsan för första gången och jag vet att jag kommer få räkna många år till. För jag kommer aldrig lämna dig. Du är världens bästa! Det gör inte ett dugg att du inte är en hopphäst eller nått, du är bäst ändå. Alla minnen finns, och det kommer bli många fler genom åren. Du kommer alltid vara min bästa vän.

Jag älskar dig, min bästa Merry Annbell.