Ett ögonblick som jag aldrig glömmer var i somras då vi tävlade på sorf. Jag har hoppat förklassen som låg på 1m och trodde inte jag skulle få hoppa laget på grund av att jag hade ett pet. Men jag blev uttagen. Taggare än någonsin, då majsan var i sin livs bästa form och det var hemma plan.

Jag kommer ihåg när jag gick in på banan och jag red emot första hindret. Och jag känner att det här kan jag nolla, hon verkligen bjöd på hindren, tog tag i hindren och letade efter nya hinder hela tiden. Hon var helt perfekt! I det ögonblicket insåg jag verkligen hur himla mycket jag älskade majsan. Jag grinade nästan under rundan för jag var så glad. Vi nollade! Tror jag var den enda nollan i mitt lag och hur bra känns inte det när alla ser ner på en när man kommer med en travare. Men där fick dom något att suga på. Även om hon travade på dem två sista hindren. haha. Men har nog aldrig skakat så mycket som jag gjorde då. Var så himla glad. Och ännu gladere blev jag när majsans gamla ägare säger "Ni var verkligen helt otroliga där ute, ni är så himla fina tillsammans" Kommer ihåg känslan. Sen blev jag ännu gladare när en av sorfs bästa ryttare säger "Idas runda var iallafall finast idag, så klockrent!" Oj va glad jag blev!! Nu låter det säkert som jag skryter, men icke!